fredag 7 april 2017

En mörk dag

Det är svårt att finna ord en dag som den här, efter Sveriges första riktiga terrordåd. Det plingade till i mobilen och jag gick snabbt in på första, bästa nyhetssajt för att läsa. Och blev, om inte förvånad, så åtminstone chockad. Ringde skolan men kom inte fram. Förmodligen tänkte femhundra föräldrar detsamma. Tog mig istället dit så snart jag kunde och hämtade sjuåringen. Sedan direkt till dagis där flera barn fortfarande väntade på föräldrar som var strandsatta i stan sedan t-banan stängt. Nu sitter mina killar i soffan och provar en app på androidplattan de fått av några vänner. Vi har mat i magen och någonstans att sova. Vi är oskadda.
Men minstingens favoritfröken har nyligen skilt sig och flyttat till stan. Så jag ringde dagis för att höra om hon och de andra två som var kvar där hade någonstans att ta vägen. Jag bjöd hem dem till oss, men de hade plockat fram mat och gjort det bästa av situationen. Utanför tunnelbanan står fortfarande en vakt stationerad. Inte heller bussarna går. Men på Facebook råder kärlek och hjälpsamhet hos de många vänner som erbjuder skjuts eller öppnar sina hem för natten. 
Journalisten i mig hade velat vara en barnfri 29-åring på kvällstidning igen.
Men hjärtat är nöjt med att få vara hemma med mina små. I säkerhet.

Inga kommentarer: