måndag 25 januari 2016

"Inte ens fel att två bråkar"

Någon gång i höstas började en ny kille i sexåringens klass. Vi kan kalla honom Putte. Bara efter någon vecka berättade sexåringen att Putte inte var något snällt barn, att han slog och sparkade andra barn i klassen. Bland annat min unge. Vid något tillfälle hade klassföreståndaren klivit in och tagit över som "gåkompis" till Putte på de dagliga utflykterna, men vi föräldrar hörde ingenting om problemen om inte våra egna barn tog upp det.
Med tiden blev sexåringen allt mer ängslig över att gå till skolan och frågade redan flera gånger varje helg om det var skoldag snart igen. Han ville inte träffa Putte och bad mig gång på gång att prata med killen. Jag förklarade att det var lärarnas uppgift eftersom mobbningen ägde rum i skolan.
Men så en dag när jag själv blev vittne till Puttes humör och där inte fanns någon pedagog i närheten, såg jag mig tvungen att säga ifrån. Lugnt och pedagogiskt frågade jag varför han slog sin kompis och så ska man inte göra eftersom hen blir ledsen och till slut vill ju ingen leka med den som bråkar. Det är så mycket bättre att vara snäll och ha vänner. Puttes mamma dök upp mitt i vårt korta samtal och jag tänkte "vad bra!" Det tänkte inte hon. För jag skulle minsann inte säga till hennes son utan det fick bara hon göra.  Ville jag sonen något fick jag tala med henne först.
I praktiken helt ohållbart förstås, men det gick inte att resonera med människan så jag sa, "absolut" och gick därifrån.
Någon vecka senare blev pojken tillsagd av min mamma när hon vid hämtning såg honom slå ett annat barn. Varpå han svarade att "bara min mamma får säga till mig!"
Veckorna gick och det kom alltfler rapporter om Puttes beteende, så jag skrev ett mail till skolan och frågade vad pedagogerna gör åt saken. Detta i december. Jag har fortfarande inte fått svar.
I förra veckan hade vi utvecklingssamtal. Vi hann inte mycket på tjugo minuter. Men Putte kom förstås upp. Den ansvariga pedagogen har tidigare sagt "det är inte ens fel att två bråkar" angående denna mobbning från en kille som tvingats byta klass p g a sina problem att interagera med andra barn. Själv har jag en son som aldrig varken slagits eller mobbat. Att däremot, efter flera månaders trakasserier, till slut undslippa sig "där är den där Putte nu igen" när de möttes i korridoren, tycker inte jag är så jäkla konstigt. Men de här orden har min unge (och jag) fått äta upp! Liksom att sexåringen idag inte ville leka med vederbörande. Hur sjutton kan man kräva av honom att han ska sitta och leka med någon som behandlat honom så illa ända sedan de sågs första gången?  Jag blir så arg över den här bristen på insikt hos pedagogerna. Ordinarie lärare har tyvärr bytt klass p g a personalbrist och kvarvarande ansvariga har noll koll på våra barn. De vet inte vilka kompisar min unge har och när han lekte med en av tjejerna frågade ansvarig pedagog om han var "förtjust" i henne... När han i förra veckan tog med en egengjord present till en vän som bjudit honom på sitt kalas, hette det att han försöker "köpa" vänskap! Man baxnar! Han har alltid varit givmild även mot mig och lillebror. Han tycker om att pyssla och göra andra glada. Jag är så less på dessa barnförvarare och deras syn på sexåringar och mobbning. Några av dem borde dessutom skickas på kurs i genusvetenskap. 
Flera andra barn har berättat liknande historier om Putte och andra föräldrar har också krävt åtgärder, utan att något händer. Men andra mammor kan åtminstone skicka fram sina män på barrikaderna. De flesta pedagoger lyssnar lite bättre då.
När en ensamstående mamma berättar att sexåringen fått springmask och undrar hur hygienrutinerna ser ut får hon höra att "masken brukar gå runt i samma familjer" och att "man inte får slarva med den andra medicinkuren..."
Jag som skrubbat, tvättat och sanerat som en tok hela natten. Igen och igen. Men vet att det hjälper föga när de inte ens kan påminna barnen om att tvätta händerna innan de äter frukt eller mellis.
Visst. Man kan få springmask trots nitisk hygien. Men bemötandet!
Ett annat barns pappa ska ha ett möte om den här våldsamma pojken i veckan. Händer det inget efter det måste vi gå till skolledningen. Killen behöver en resurs som kan hålla koll på honom. Så att andra barn kan känna sig trygga i skolan. Det är 2016. Men känns som 1916. Och jag hade gett min högra arm för att mitt barn istället skulle ha fått gå på dagis ett år till. Med utbildade pedagogern som förstod sig på barn och behandlade dem rättvist.

onsdag 20 januari 2016

Vegofel med Wahlbeck

Ser till slut SVT:s omskrivna Vegorätt och det är ännu värre än jag beredde mig på. Två fnissande yogabrudar som talar i tung, förlåt, klyschor och gör jobbigt nyttig mat på onödigt dyra ingredienser. Hur det lagas och vilka mått som gäller är inte lika noga som snygga solnedgångar och rätt lusekoftor. Ja, fy fan.
När jag för några år sedan intervjuade Peter Wahlbeck berättade han att han länge försökt få SVT att köpa in hans programidé om ett vegetariskt matlagningsprogram. Men de tyckte att det var "för smalt". Ytterligare några år senare blandade jag och en kollega oss i leken och försökte trycka på SVT ytterligare men Wahlbeck släppte fajten. Tiden var inte mogen.
Men så nu, 2016, har SVT, Wahlbeck förutan, slutligen gjort slag i saken. Vegovärlden var förstås förväntansfull. Men det blev bara fläskpannkaka. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Skiten har uppenbarligen spelats in i somras så vi lär få dras med en hel säsong innan SVT summerar och lägger ner. Det som kunde ha blivit så bra!
Enda trösten är min barnsliga förhoppning om en parodi på Vegorätt till hösten. Med Wahlbeck i yogatajts förstås!
Släng in lite matiga molekyler och realistiska recept med Lisa Förare Winbladh och Pia Hall och ni har en given succé! Jag agerar gärna obegåvad sidekick med krav på enkla och billiga recept.

söndag 17 januari 2016

Pandoras ask

Ni har säkert sett den. Den där "Sliding Doors möter Kafka-filmen" där huvudpersonen tar ETT ödesdigert beslut vartefter livet faller i bitar. Nu har det hänt mig.
Det var i november jag ringde på hos några grannar i förhoppningen om att få låna en batteriladdare till min bil som inte ville starta. Bara en granne var hemma. Hon hade ingen laddare.
"Men ta min bil! Jag ska ingenstans idag!" sa hon generöst.
Först tvekade jag. Gillar inte att låna andras bilar i Stockholmstrafiken. Men det var lönefredag och jag hade så många ärenden inför jul och födelsedagar. Så jag tackade ja, trots att jag kände mig obekväm så fort jag satte mig bakom ratten. Men det var mitt på dagen och det skulle bara ta ett par timmar. Det skulle fortfarande vara ljust när jag kom tillbaka. "Kör försiktigt! ropade grannen. "Det gör jag alltid!" svarade jag.
En knapp timme senare smällde det. Skulden var min. Och jag insåg snart att jag inte ens hade grannens telefonnummer. Så jag ringde en annan granne som jag visste hade det.
Reaktionen vid det där första telefonsamtalet var hjärtlig och omtänksam. Det här skulle ordna sig. "Skit i bilen!" och "Vilken tur att du klarade dig!"
Men den information som nu kom fram gjorde mig knappast lugnare. Bilen hade körförbud. Den var avställd och oförsäkrad. Och tillhörde i själva verket en helt annan person som jag aldrig träffat.
Jag lyckades få in den krockade bilen på en bensinmack i närheten. Grannen hade velat ha hem den till garaget, men vi kom överens om att bogsera den tillsammans från macken nästa dag. Jag fick skjuts till t-banan av en mackanställd lagom för att hämta hem mina barn från dagis och skola. Efter middagen gick vi över till grannarna för att återlämna nyckeln, på begäran. Jag och barnen stannade sedan kvar några timmar för att prata och lugna nerverna en smula. Det hade trots allt varit nära ögat. Taxin som brände in i mig från höger i en fullsmockad korsning höll hög fart.
Familjen hade gäster på middag och barnen lekte och spelade tv-spel. Några hoppade i en resårbotten som stod obäddad i ett förrådsutrymme. Jag undrade om de fick göra så, men föräldrarna skakade bara på huvudet. Jag såg åtminstone till att mina barn höll sig borta från sängen.
Dagen efter pratade jag med mamman i telefon. Då grät hon och berättade att ett par av gästerna, en mamma och hennes barn, efter att vi gått, förstört den fina sängen de skulle sälja samma dag för 5000 kronor. Problemen hopade sig. Vi bestämde att bogsera hem bilen efter helgen och jag tog på mig att ringa macken och höra om den kunde stå kvar ytterligare ett par dagar.
Måndagen kom och mamman dök inte upp för någon bogsering. Bilmecken hon sagt skulle hjälpa till, visade sig vid en påringning inte ens vara tillfrågad. Och han hade inte tid.
I samma veva blev jag och barnen magsjuka och jag lät hela historien bero. Tänkte att familjen behövde tid att fundera över om de över huvud taget ville ha hem bilen för att reparera den. Den var trots allt ordentligt tilltryckt.
När mamman sedan inte svarade i telefon eller öppnade dörren när jag gick för att knacka på, kände jag att det kanske var bättre att ta allt praktiskt med pappan. Men det dröjde ytterligare några dagar innan jag fick hans telefonnummer, då han inte fanns varken på eniro eller hitta.se. Jag ringde honom en fredag och vi bestämde att hämta hem bilen på måndagen. Då hade min mamma kommit från Värmland för att ta barnen på kvällstid så att jag kunde hjälpa pappan en tid som passade honom.
Men måndagen kom och ingen dök upp. Jag stod på parkeringen och ringde. Jag knackade på dörren. Jag skickade sms. Plötsligt kom han springande förbi mig och ropade att han "har så jävla mycket så jag hinner inte!" Jag gick in till mamma igen. Ingen bogsering idag heller. Detta var den 20 december. Nästan fyra veckor efter olyckan. Deras konstiga uppträdande och val att dra täcket över huvudet och göra sig oanträffbara gjorde mig misstänksam. Den trevliga tonen från olycksdagen hade förbytts till avståndstagande och irritation. Kunde det vara så att de plötsligt kommit på att det här var ett gyllene tillfälle för dem att tjäna lite pengar? Istället för att fortsätta spekulera på min kammare valde jag att åka raka vägen till en märkesförsäljare för att få bilen värderad. På papper.
Samtidigt uppmanade jag familjen att ordna en värdering och tryckte på om att lösa hela historien så snart som möjligt, helst före jul, så att vi alla kunde gå vidare med våra liv.
Den 28 december kom det första livstecknet från mamman i familjen. Ett sms med krav på 37 000 kronor "omedelbart" (cirka fyra gånger bilens värde enligt värderingsmannen jag anlitat), eftersom familjen ansåg sig ha varit utan bil i fem veckors tid.
Utan? En avställd, oförsäkrad bil som inte godkänts på besiktningen sedan 2014!
Nu blev jag rejält orolig och bad juristvänner om hjälp. En formulerade ett bestridandebrev som skulle skickas rekommenderat och avrådde mig från all direktkontakt med familjen. En annan erbjöd sig att sköta den kontakten.
Under den vecka som hann gå, innan mamman slutligen hämtade ut det rekommenderade brevet, pepprades jag med samtal och sms som jag i de allra flesta fall undvek att svara på. Jag hänvisade hela tiden till brevet. När hon väl hämtade det, kom hon raka vägen hit och sparkade in vår ytterdörr. Dessförinnan hade vi flyttat vår lådcykel från fastigheten, eftersom någon använt den för att barrikadera vår dörr, så att vi inte kunde ta oss ut utan att ringa en annan granne som kom till undsättning. Någon har skurit sönder däck på vår bil. Och man har skrikit, bankat och jagat mig och mina barn genom bostadsområdet, utan att någon enda människa ingripit till vårt försvar. En mamma med två små barn, som med hjärtat i halsgropen försöker undkomma två vuxna människor (med hundar) som skriker "Nu springer du fan, din jävla hora! Vi ska bränna dig i hela XX-stan!"
Nu har jag en sjuåring som är rädd för att gå ut och gömmer sig bakom soffan i pur skräck varje gång någon knackar på vår dörr. Vi har tvingats fly hem till vänner på helgerna för att få vara ifred. Vi har fått poliseskort eller hjälp av vänner med skjuts och ledsagning hem till dörren. Vi är rädda. Och vi är trötta.
För att "visa god vilja" (min juristkompis ord) och få tillbaka vårt liv (min naiva förhoppning), har jag erbjudit en ersättning om 15 000 kronor, vilket är betydligt mer än återförsäljaren jag anlitade värderat den avställda och obesiktade, men före krocken fullt kördugliga, bilen till. Familjen fortsätter att kräva helt orimliga summor, som ändras allteftersom de kommer på en ny historia om hur den skulle säljas eller bytas in. De har inte, trots begäran från både mig och min jurist, redovisat ett enda papper. När pappan härom dagen stod och väntade på mig i porten skrek han, förutom rena hotelser om livslång förföljelse, att bilen ska repareras för 50 000 kronor och att fakturan skickas till mig. I samma andetag fick han också ur sig att den där sängen som hoppades sönder av andra vänner samma olycksaliga dag i själva verket var värd 11 000 kronor...
Den här familjen äger inte bilen jag krockade. Ersättningen ska därför utgå till en annan person. Detta kan familjen, som har stora skulder hos Kronofogden, inte acceptera. Man har därför uttryckt, flera gånger, att man ska "jaga dig så länge du lever" och "om jag så ska gå tills mina fötter blir blodiga ska jag göra ditt liv så surt som möjligt". Man har uttryckt att mina barn gör rätt i att vara rädda och att man inte känner någon ånger för att ha orsakat det. Vi är laglösa i vår egen förort och polisen har av mina anmälningar skapat tre olika ärenden med tre olika handläggare, som ovetande om varandra och majoriteten av all information jag lämnat (men som fallit bort i ansökan), med största sannolikhet kommer att avskriva ärendena som "går ej att utreda".
För mina barns framtid hoppas jag, innerligt, att jag har fel.

måndag 11 januari 2016

There´s a starman waiting in the sky...

...He likes to come and meet us, but he thinks he'll blow our minds.
David Bowie är död.
Alla som känner mig och en hel del som inte känner mig särskilt väl vet åtminstone att han var så nära en husgud man kunde komma i min bok. Han släppte en ny skiva härom dagen och jag postade ett gammalt klipp med honom och hans Ziggy-gitarrist Mick Ronson så sent som för ett par veckor sen. Det där från Top of the pops 1972. David Bowie var en så stor del av mitt liv att jag unnar mig lyxen att begråta honom trots att jag aldrig träffade honom personligen. Det gjorde däremot mitt ex för drygt femton år sedan. Under ett jobb för Musikbyrån i Paris. Jag var tvungen att stanna hemma med djuren och har nog aldrig grämt mig så mycket över att vara djurägare som då.
David Bowie var en av de första artister jag identifierade redan som fem, sexåring. Jag satt i köket hemma hos morfar och min unga morbror och fingrade på tidningssidorna som morbror klistrat fast på insidan av sitt prylskåp. De flesta av dem med bilder av Bowie som Ziggy Stardust i glittrig overall och höga platåboots. Med vetskapen om att jag använder mig av en av de största klyschorna, var hans musik verkligen soundtracket till mitt liv. Från barndomens Starman och Space Oddity på morbrors skivtallrik till åren som ung vuxen med Heroes och Hunky Dory på kassettbandspelaren i min gamla Amazon kombi. Varje känsloyttring hade sin låt. Varje tid sin skiva.
Jag minns hur jag som mycket liten låg och försökte sova i en gisten, gammal Hetikkasäng (en skranglig utdragssäng av metall som var vanlig bland enklare folk i Finland under mitten av 1900-talet) medan morbror och hans kompisar flockades kring skivspelaren i samma rum och oförglömliga klassiker med The Jam, Rod Stewart och Bowie. Då och då snurrade stenkakor med Thory Bernhards, Snoddas eller Arne "Rosen" Qvick på samma tallrik. Bäst gick det att somna till Anna-Lisa Östs "Barnatro". Eller just Bowie. På många sätt varandras ytterligheter. Eller inte. För denna vackra, paljettbehängda man representerade för mig både en trygghet och en spänning som jag inte fann i min familj. När jag långt senare, genom Bowies kollaborationer, upptäckte mycket mer av glamrocken kändes det bokstavligen som att komma hem.
Under mina år som dj i Stockholms klubbvärld hann jag med att driva min egen Klubb Ziggy där alla gästande artister ombads spela minst en låt med min stora husgud. Det blev genom åren en brokig blandning. Förstås. David Bowie var kanske världens mest mångsidiga artist. Inte bara sångare, låtskrivare och skådespelare. Utan också ständigt i utveckling inom sina skiftande gebit.
Jag är inte den sortens fan som avgudar allt han lagt sin hand vid. Stora delar av 80- och 90-talet gick mig obemärkt förbi medan jag grottade ner mig i britpopvågen istället. Hela tiden väl medveten om att band som Suede och Pulp aldrig hade existerat om det inte vore för Bowie.
En vän rekommenderade mig en gång som musikrecensent för tidningen Darling. Jag fick inte jobbet. När jag under intervjun började prata om stofilen Bowie var det liksom kört. Och lika gott så.
Första gången jag såg honom live var just under den tiden. På Lollipopfestivalen 1997. Då hade han återigen börjat spela några av de gamla klassikerna och verkade trivas med det. Sex år senare såg jag honom i Globen och han levererade en helt annan energi från scenen än det långt yngre men så oändligt mycket tröttare förbandet Dandy Warhols.
Det blev inga fler konserter med Bowie för min del. Barn kom. Och en ny era i mitt liv där konsertbesök omöjligen kunde kombineras med mödraskapet. Annars hade jag gärna, om jag varit stadd vid kassa, åkt till London för att se någon av hans sista spelningar i hemlandet, innan han aviserade sitt beslut att sluta turnera för några år sedan.
Ett av de minnen av Bowies musik som lever starkare än andra, är den gången jag och exet satt i vår gamla Volvo på väg från en festival någonstans i Sverige. Plötsligt började Heroes spelas på radion och i samma ögonblick vi båda insåg att det var den tvåspråkiga versionen, där han sjunger, mer sårbar än någonsin, på knagglig tyska, såg vi på varandra och tänkte samma tanke: Det blir inte mycket bättre än så här!
Ja, det skulle vara Ashes to ashes då. Eller Life on Mars. Möjligen The Bewlay Brothers. Eller något, vad som helst, från Ziggy Stardustskivan jag tar med mig i graven. Därom tvista de bowifierade. Och vi är många. Som har den mannen att tacka för några av de finaste, galnaste, vackraste stunderna i våra liv. Nu är han borta. Men the show must go on, som vännen Freddie Mercury skulle ha sagt. Bowie gick ett steg längre även denna gång och arrangerade sin egen avslutningsföreställning med skivsläpp och video i rollen som Lazarus i sin sjuksäng. 
He blew our minds for sure. Men som han sjöng i inledningsspåret på mästerverket Hunky Dory:
"Time may change me. But I can't change time..."
Jag bestämde mig just för att skita i att skicka tillbaka de där paljettajtsen jag beställde från H&M.

söndag 10 januari 2016

Fruktlöst besök hos endokrinologen

Jag har inte velat skriva så mycket om mina sjukdomar här. Av den enkla anledningen att jag skickar länkar härifrån till potentiella arbetsgivare då och då och man vill ju inte att folk ska tro att man är så skröplig att man inte kan leverera. Men nu känner jag att jag måste skriva. Allmänintresset väger tyngre. Jag har nämligen en av sveriges vanligaste kvinnosjukdomar, hypothyreos, och vi måste prata om skiten. För att så många av oss inte får rätt behandling. Som t ex jag då. Och skulle någon potentiell uppdragsgivare läsa här kan jag lova att jag ALLTID har levererat. Hur sjuk jag än varit har jag suttit framför datorn och plitat ner vad som ska plitas ner innan deadline och det har hänt mer än en gång att chefen fått skicka hem mig. Så var det klargjort.
Jag fick min diagnos 2012 men förstod inte så mycket mer än att jag hade antikroppar som förstörde sköldkörteln och att jag skulle få Levaxin för att kompensera bristen på sköldkörtelhormon. Jag kände flera mammor i min ålder som diagnostiserats i samband med graviditet och trodde att det var en liten grej. Så fel jag hade.
För Levaxinet har inte alls fungerat. Jo, blodproverna ser helt ok ut. Inom referensvärdena. Men jag har bara blivit tröttare, tjockare och fått mera värk. Förr var det enbart ryggen som spökade. Nu är det huvud och leder och muskler i både armar och ben. Men värst är den förlamande tröttheten. Som en tung, svart filt som läggs över hela kroppen och får mig att sova bort hela dagar. I synnerhet om jag varit tvungen att anstränga mig på något särskilt sätt. Som i somras då jag var på bröllop en eftermiddag och kväll. Psalmsång i kyrkan följdes av ett högst moderat alkoholintag tillsammans med middag, tårtbit och dans.
Det gick förstås inte för sig alls. Jag låg i tre dagar efteråt. Det vara rena turen att mor och far var här och kunde se efter barnen. Men de beklagade sig förstås och undrade hur mycket jag druckit egentligen...
Då bestämde jag mig att nu fick det vara nog. Jag har flera gånger bett min husläkare remittera mig till en endokrinolog, men han har inte varit särskilt pigg på saken. Nu skrev han till slut en remiss. Som kom i retur. Så jag satte mig ner och skrev en själv, där jag noggrannt angav alla mina symptom och förklarade hur de förvärrats under det senaste året. Jag skrev också att både min morfar, mormor och morbror haft/har sköldkörtelsjukdom och att jag trots doshöjning fortfarande inte mår bra på Levaxin efter tre års medicinering.
I måndags fick jag så äntligen träffa en endokrinolog. Tyvärr inte en som är specialiserad på just sköldkörtelsjukdomar (det är de sällan - diabetes är ju så mycket roligare), men ändå. Jag hade inte alltför stora förväntningar på att få Liothyronin, vilket är den medicin som hjälpt så många andra i min sits. Jag vet att den sägs vara svår att dosera och kräver strängare övervakning än Levaxin. Men jag hoppades på ett bra samtal och ytterligare provtagningar för att kanske senare komma fram till om Lio ska sättas in.
Väl på Huddinge börjar läkaren med att fråga om min sociala situation. Om jag är gift eller lever ensam. Nej, jag är inte gift. Och nej, jag lever inte ensam. Jag har ju mina barn. Han undrar om barnen har någon pappa. Ja, det måste de ju ha, annars blir det inga barn, flinar han och trasslar snart in sig i frågor kring min föräldrasituation genom att undra om barnen var planerade etc.
Därefter följer genomgång av min medicinlista där han reagerar på Betapred, ett kortison som kan orsaka viktuppgång och inducera Addison. Hur nu de båda sakerna går ihop… Jag förklarar att jag genom åren varit väldigt sparsam med kortison utvärtes och endast fått tablettkortison mot min allergi de senaste åren och denna burk räckte i minst ett år, kanske två. Jag har aldrig tagit de förskrivna tolv tabletterna per tillfälle utan snarare 6-8 st vid engångstillfällen ett fåtal gånger med minst halvårslånga uppehåll från vinter till sommar. Han antecknar ändå att jag tagit Betapred 1-3 ggr/mån (såvitt jag kan se). Mot bakgrund av detta ordinerar han Synachtentest för att fastställa ungefärliga kortisolnivåer, då han tror att jag har läkemedelsinducerad binjureinsufficiens. Men han betonar också att viktuppgången mycket väl kan vara naturlig och bero på övergångsåldern eller mitt stillasittande arbete. Han avfärdar de uteblivna ägglossningarna med att jag ”närmar mig klimakteriet”. Övervikten och muskelsvagheten härleder han till att jag har ett stillasittande arbete som journalist. Han tar ett måttband och mäter min midja och konstaterar att jag har ”ett normalt midjemått”... Jag förklarar att menopausen kommer sent i vår släkt (mamma, mormor och farmor, om det är relevant, blev gravida efter fyrtio och mamma förlorade mensen relativt hastigt vid 57-58 års ålder) och att jag parallellt med jobbet som journalist tidigare arbetat på 4H-gård med tungt arbete, att jag gått på gym, tävlat i skidåkning som ung och haft Ulrika Knape i idrott. Jag nämner allt detta för att understryka att jag kommer ifrån en rörlig bakgrund. Jag har haft hundar i många år och även trädgård/kolonilott till och från. Jag promenerar dagligen för att hämta och lämna barn på dagis och tvingar mig ut i naturen/4H/kolonilotten trots värk.  Ingen nanny.com tar mina barn till 4H-gården på helgerna och ingen Lina kör hem matkassar till min dörr. Det är inte rimligt att min ämnesomsättning eller muskelstyrka ändrats så dramatiskt utan att det skulle vara sjukdomsbetingat. Och midjemåttet är inte relevant om jag gått upp över tio kilo trots att jag bara äter lite mer än hälften så många kalorier som förr. Läkaren tror ändå att mina uteblivna menstruationer beror på övergångsåldern. Jag undrar hur det går ihop med att mensen började krångla redan för tio år sedan eller att både mormor och mamma blivit gravida långt efter fyrtio. Jag borde ha tio, femton fertila år kvar enligt vår släkts unika statistik. Men läkaren nyper bara i mina ben, skrattar lite åt att jag har långkalsonger under tajtsen fast han borde veta att hypothyreospatienter ständigt fryser, och säger att jag borde köpa stödstrumpor.
Jag ringer min gamla hudläkare dagen efter besöket och ber henne titta i arkivet för att se när hon förskrev den första burken Betapred. Därefter konstaterar jag att min övervikt INTE kan bero på kortisonet. Vilket jag egentligen redan visste. Inte heller beror den på nån övergångsålder då jag började gå upp i vikt OCH drabbades av den stora tröttheten redan under min tid som student i Uppsala, innan jag fick barnen.
Symptom på Addison anges enligt följande: Trötthet, allmän svaghet, lågt blodtryck, avmagring och hyperpigmentering kan finnas under längre tid. Vid Addisonkris förekommer ofta buksymtom såsom smärta, illamående och kräkningar. Saltsug kan också förekomma. 
Känns som ganska allmänna symptom men jag kan knappast skriva under på avmagring. Tvärtom. Saltsug hade jag mer som yngre. Sötsug gäller idag. Hyperpigmentering stämmer inte heller in på mig. Diagnosen rymmer ingen förklaring till mina smärtor eller de uteblivna ägglossningarna. Om jag mot förmodan skulle ha Addison är det knappast den enda orsaken till mina besvär. Mitt mående stämmer däremot till hundra procent med obehandlad/underbehandlad hypothyreos!
Jag nämner att flera studier på senare år visat stöd för behandling med Liothyronin. Kurt replikerar att den diskussionen hade man redan för tio år sedan. Jag visar kort Helle Sydendals bok om sköldkörtelsjukdom hos kvinnor och säger att jag känner igen mig i alla symptom hon beskriver, men får inget tydligt svar. Han styr in samtalet på synachtentestet igen. Att vi börjar med det. Och att mitt uppdrag är att dokumentera mitt mående och mina kortisoldoser från och med nu. Jag tackar honom för att han lyssnat och är villig att ta fler prover och jag avslutar med att säga att ”för det här håller inte längre, att vara så trött”. Det är först när jag kommer hem som jag blir arg på riktigt.