onsdag 14 maj 2014

Döden gör sig påmind. Igen.

Sent igår kväll nåddes jag av beskedet att Malik Bendjelloul tagit sitt liv. Jag kände honom inte själv, men har vänner som gjorde det. En vacker man. Jag beundrade honom lite i smyg redan innan  Searching for Sugar man. Tänker på hans familj nu. Så oerhört sorgligt. Så i morse, kom sms från mamma om att min farbror, som varit sjuk i cancer en tid, somnat in. Min favoritfarbror som var så stilig när jag var barn. Den enda som inte söp bort allt av värde. Han som läste till pappersingenjör och dejtade en sjuksköterska i H-fors. Han som skulle bli nåt. Men så for han med ett dotterbolag till Bofors till Bangkok på 80-talet och kom hem som en bruten man. Något hände. Han blev alltmer isolerad. De sista åren var han sjuk och ville inte ha besök. Fast han hade visst sagt till min far i somras att han gärna ville träffa mig. Vi var på väg en dag. Men så ändrade han sig igen. Lätt hänt när man har svåra smärtor och måste medicinera bort hela sin person. Jag hoppas han har det bra nu, farbror. Och Malik. Var de än är.

tisdag 13 maj 2014

En vecka på Sachska

På natten gick febern upp igen, han gnydde och gnällde och ville sova i min säng. Jag låg vaken hela natten och höll om honom och var rädd. På morgonen packade jag med ett ombyte till lillebror och en flaska ersättning och tog bilen. Jag förstod inte att han var inskriven och att det inte bara var ett läkarbesök och ett recept i handen det gällde. Vi blev kvar på sjukhuset. Sänkan sköt i höjden. Febern kom och gick med Alvedon och Ipren. Han grät och grät och blev alltmer rädd för provtagningar och medicineringar. Däremellan sov han. Vi blev kvar dag efter dag och hade inte ens en tandborste med. Sjuklingen åt ingenting. Lillfisen fick babysemp på sjukhuset. Medföljande förväntades ha någon anhörig som skötte näringstillförseln för vegetariska frysrätter var det dåligt med. Smörgås eller frukt fanns inte att köpa. Bara te och kaka. Jag gick nog ner några kilo, väl bekomme. Kunde ju inte lämna rummet för att köpa mat eftersom fyraåringen hela tiden var så rädd. Ringde mina föräldrar som körde från Värmland, för att mata katterna och komma med tandborstar och lektyr. Tandborstar fick vi. Lektyren glömdes. Morfar var märkbart stressad av hela situationen och åkte hem samma dag. Mormor stannade till i dag, för att passa katter och sedan, när vi väl kom hem, bistå med städhjälp och underhållning av postsjuk och särdeles retlig fyraåring. Vännerna, såna där människor man förr i tiden brukade dricka öl, dansa hela natten och dela sina bekymmer med, har vi inte hört av, med några få undantag. Ett bedårande par som jag träffade första gången på en fest härom veckan erbjöd sig både att skjutsa från sjukhuset och att komma på besök och muntra upp. De visade genom sitt oväntat varma engagemang att det inte är mig det är fel på. Det är meningen att vi SKA bry oss om varandra. Och det får kosta lite tid och bekvämlighet ibland. Så tack till er, även om ni inte fick komma (pga infektionsrisk med rumsarrest)! Och tack till er andra som uppmärksammade vårt behov av hjälp! Det har varit fruktansvärt tungt att ensam försöka styra denna skuta med sjukt barn och sjuka djur. En av dagarna på Sachska fick mamma komma in och lösa av mig några timmar eftersom jag var tvungen att ta en av katterna till veterinären. När vi alla blev utskrivna hade jag kunnat sova i hundra år. Men jag ammar ju fortfarande... Så, ja. Ni fattar. Några dagar efter hemkomsten har vi fått åka in på eftermiddagarna för antibiotikadropp. När fyraåringen väl fick ta bort infarten i handen var han (och jag) enormt lättad. Vi fick aldrig något svar på vad som orsakade infektionen. Bara att man redan tidigt misstänkte blodförgiftning på grund av den hastigt höga febern och därför satte in antibiotika. Jag är så tacksam för att allt gick bra till slut. Upplevde akuten som kaotisk. Men läkaren vi sedan fick på avdelningen var väldigt bra, lugn och saklig. Och sköterskorna i de allra flesta fall mjuka och lyssnande. Bäst var förstås den rara tanten från Lekterapin, som, när min pojke började må lite bättre, kom med briotåg och dinosaurier och en docka som han själv fick måla och sätta dropp på. För en kort stund kom leendet tillbaka. Nu är vi hemma. Mormor har åkt tillbaka till Värmland. Båda pojkarna sover. Ett par timmar till... I morgon ska vi in på kontroll. Sen åter till vardagen med dagis för stora killen och sjukgymnastik för mig. Jag har ju missat flera av mina tider där nu. Mammalivet tär på kroppen. Särskilt när man är ensam. Särskilt när något oväntat händer och mina vardagliga knep och rutiner för att skona ryggen inte går att upprätthålla. Så jag är rätt slut nu. Trött på värken. Hoppas på en lång, varm sommar.

torsdag 8 maj 2014

Lördag på barnakuten

Det var i fredags det började. Fyraåringen var ovanligt gnällig och trött och somnade redan före sju. Termometern visade 37.6 på lördagsmorgonen och jag tänkte att han säkert fått de där vattkopporna de mailat om från dagis. Han stannade i sängen och lillebror ägnade sig åt en kort dagslummer när jag satt i köket och åt lunch. När jag dukat av gick jag in i sovrummet för att titta till de små. Då låg fyraåringen i min säng och skakade med tom blick. Jag försökte prata med honom, få honom att sitta upp, men när han inte reagerade ringde jag 112. Innan de kom hann jag tempa honom igen och nu hade han fyrtio grader. Jag tog av honom pyjamasen, gav panodil och hämtade en kall, blöt handduk att kyla ner honom med. När ambulanspersonalen kom var han kontaktbar igen. Det märktes att båda var vana vid att hantera barn. Jag lossade barnstolen från vår bil medan de bar ut båda pojkarna till ambulansen. Väl där suckade mannen över att det fanns airbag på passagerarsidan där lillebror skulle sitta. "Det kan finnas en avstängningsknapp!" sa jag. Och det fanns det. Annars skulle de ha fått ringa efter en annan ambulans. Fyraåringen fick en nalle. Jag satt med honom där bak. Lillebror somnade snart framme hos den snälla farbrorn. Framme på Sachska fick vi vänta i ett övervakningsrum. Eller snarare bås. Vi blev kvar där till sent på kvällen efter att ha lämnat blod, urin, svalg- och näsprov. Samt tagit en lungröntgen i märkligt sällskap. Två rätt så unga röntgentekniker tog tveksamt emot oss och den ena sa till den andra:"Gillar du barn?" högt och tydligt inför fyraåringen. Varpå kollegan undvek att svara så han fick äran att ta hand om min son. Vilket han inte verkade stormförtjust över. Jag hade lust att säga: "Han är inte 'ett barn'. Han är en person", men lät bli.
På akutmottagningen uppmättes temperaturen 40,5 men efter flera omgångar med febernedsättande gick febern ner och han verkade väldigt mycket piggare. Både han och jag ville hem. Det fanns ingen babysitter på akuten och vår annars så tålmodiga lillebror blev till slut trött på att sitta i bilstolen. Jag blev tvungen att lyfta och bära på honom och jag hade förstås glömt min egen medicin hemma. Så redan efter några timmar hade jag rejält ont i ryggen. Då sänkan inte var skyhög och lungröntgen inte visat något ovanligt fick vi åka hem. Mot löfte att infinna oss klockan tio nästa dag för att träffa en läkare. Vi behövde verkligen sova och jag visste att jag inte skulle få nån sömn på avdelningen de skrivit in oss på. Och trots att jag tidigt sagt till om behovet av medicin för egen del hade jag inte sett röken av annat än en Alvedon. Så hemfärd var helt nödvändig. Vår snälla granne som smsat redan efter att ha sett ambulansen hämta oss, offrade sitt lördagsmys och ställde upp som chaufför. 
Fortsättning följer.