torsdag 16 mars 2017

90-talsminnen

När jag över julen besökte föräldrarna i Värmland fann jag ett gammalt brev som jag hittade på min arbetsplats en morgon 1993. Jag var reporter på lokaltidningen och kände mig både ensam och ouppskattad. Enda ljusglimten var att jag inlett en relation med en annan vikarie i samma ålder, en kille som kom utifrån och hade andra intressen är hockey och V75 (eller hette det månne V65 på den tiden?).
Men en kvinna från Göteborg, kanske tiotalet år äldre än mig, hade vikarierat på tidningen några månader, och även om (eller kanske på grund av att) vi inte hade lärt känna varandra under den korta tiden, så lämnade hon mig detta brev under sin sista kväll på jobbet daterat den 27/12 1993:
"Din senaste krönika var jävligt bra, tycker jag. Jag tror att du kan gå långt som journalist och inte minst som skribent. Hoppas bara att du inte alltför länge förslösar din underbetalda och ouppmärksammade talang på den här kalkontidningen = KT. Hoppas att du ganska snart tar dig härifrån, innan du dras mer i dom andras tröga du. Du och C-J kan väl antagligen hjälpas åt att stå ut. Själv kände jG mig bara som jag ville sparka in tasken på hela chefspatrasket till slut. Jävla självgoda nollor till hängbuksvin! Du och jag har ju egentligen aldrig pratat så mycket, men visst har det varit små korta stunder av samförstånd. Eller hur? Nu ska jag äntligen bli frigiven från min "frivilliga" förvisning hemifrån. Min älskling, sedan sju år tillbaka, kommer och hämtar hem mig till vårt vackra hem och vår hopplösa katt i Majorna i morgon kväll. Hoppas vi ses (hälsa även C-J det!) nån, jävla gång i framtiden. Jag lovar att  alltid hylla DET POSITIVA I TILLVARON!  Allting blir ju så mycket käckare då, eller hur?
Full, glad och förbannad:
E G.
Ring och skriv och hälsa på i Gbg för fan!"

Jag blev så glad när jag fann det här brevet. Hade alldeles glömt bort det. Tyvärr blev det aldrig någon påhälsning hos kvinnan i Gbg. Men brevet betydde mycket för mig som i hjärtat hade höga ambitioner men inte ett uns av tro på att det nånsin skulle bli nåt av mig. Jag var ljusår från C-J där som planerade en framtid som både kriminalreporter på rikstäckande tidning och författare. 
Några år senare var det jag som läste kriminologi på universitetet, men mer än någon enstaka nyhet om "kändis som åkt fast med kokain" har det inte blivit på riksnivå. Och nu är jag gammal och skröplig. Återstår författarskapet.

fredag 24 februari 2017

Somliga gympar utan skor

När sonen började ettan i höstas och skulle börja ha skolgympa två gånger i veckan köpte jag honom ett par nya, fina gympaskor på HM enbart för inomhusbruk. Dessa skor ligger alltid i hans klädlåda på skolan då de inte får plats i ryggsäcken och riskerar att bli kvar hemma på morgonen.
Men igår fick jag veta, av en klasskompis till sonen, att han aldrig har sina gympaskor på sig på idrottslektionerna!
När jag frågade min unge varför blev svaret: Jag glömmer!
Men varför i hela friden finns ingen pedagog på plats att hjälpa barnen just att komma ihåg den här vardagslogistiken? Gympa utan skor när andra barn har skor känns ju inte helt bra.
Sedan min kille började skolan har både skolväska och kläder försvunnit på raster, idrottslektioner och utflykter. Han vet knappt vad som är bak och fram på sig själv. Det gäller för övrigt fler av barnen i klassen. Så att en vuxen efter raster, utflykter och idrottslektioner kommer med en liten påminnelse om att allt ska med tillbaka också, vore väl en bra idé? Liksom skor på fötterna när man spelar fotboll.

onsdag 22 februari 2017

Min sjukgymnast sparkas ut - på grund av stolliga regler

När jag nu ändå är igång och kritiserar Landstinget i Stockholm vill jag berätta om min sjukgymnast, vi kan kalla henne G. En fantastisk kvinna som just uppnått pensionsåldern men fortsatt arbeta deltid och hyr ut sin lokal till en annan sjukgymnast de dagar hon inte är där.
Genom åren har jag provat många sjukgymnaster, men ingen är så bra som G. Hon är oslagbar när det gäller att läsa av min kropp och var hjälpen bör sättas in för att uppnå största möjliga rörlighet och minska smärtan. Hon är den gamla sortens sjukgymnast, som arbetar med händerna snarare än att placera ett träningsprogram i min hand och peka på dörren. Rejäl muskelmassage kompletteras med TNS och akupunktur. Och akupunkturen funkar! Jag var tveksam till en början, då jag redan provat akupunktur på annat håll, men G vet verkligen var triggerpunkterna sitter och de dagar jag varit hos henne kan jag oftast minska min medicinering.
Men nu ska hon sluta. Inte för att hon själv vill, utan för att Landstinget gjort det omöjligt för henne att fortsätta arbeta deltid.
För två år sen gick hon ner i arbetstid och började hyra ut sin lokal till den här andra sjukgymnasten, som tillåtits arbeta på G:s etableringskontrakt. Det är etableringskontraktet som gör det möjligt för mig och andra att få hjälp av G inom ramen för högkostnadsskyddet. Nu har Landstinget bestämt att kontraktet inte kan förlängas, om inte G åter går upp i heltid. Hon är alltså i pensionsåldern och varken vill eller orkar arbeta heltid. Istället undersökte hon möjligheterna att låta den yngre, inhyrda sjukgymnasten överta etableringen och i gengäld arbeta några dagar i veckan för henne. Det gick inte heller, eftersom Landstinget sedan en tid tillbaka gjort det omöjligt just för sjukgymnaster att sälja vidare sin etablering.
I mars går fristen ut. Jag och många med mig står då utan sjukgymnast. Vi tvingas åka till någon annan förort och jag lär knappast hitta en ny som fungerar lika bra som G. Hennes egna ord om det här är ganska uppgivna:
- Jag har försökt med allt men man kommer till en punkt när man inte orkar strida längre, säger hon.
Hon har en bild av att Landstinget vill samla alla sjukgymnaster i stora enheter, där man arbetar mindre manuellt och mer med träningsprogram. Och där syftet i samtliga fall ska vara att snabbt få ut patienterna ur systemet, oavsett problematik.
- Alla blir inte friska. Många behöver gå hos sjugymnast regelbundet och få den här manuella hjälpen med massage, TNS och akupunktur, förklarar hon.
Jag vet precis vad hon menar. Jag är ju en sån. En sån som aldrig kommer att bli helt frisk igen, men som tack vare G:s hjälp åtminstone kunnat må bättre och vara till nytta för samhället när jag orkat återgå till jobbet. Det kanske är svårt att mäta den vinst sjukgymnaster som G genererar samhället, men det är ingen tvekan om att den finns. Sverige behöver människor som arbetar och drar in skatt, såväl sjukgymnaster som patienter, på hel eller deltid. Så hur sjutton tänker Landstinget här?

Vårdgarantin ett skämt för bråckpatienter

Jag har precis som Isobel mången gång skrivit om gravidkrämpor som ignoreras av vården och Försäkringskassan. Men efter att barnet är fött börjar för många av oss den verkliga kampen för kvinnokroppen. Undersökningar visar att uppemot var tredje kvinna drabbas av magmuskeldelning (på latin: diastasis recti), eller navelbråck som i mer allvarliga fall inte går att åtgärda på annat sätt än med kirurgi. Diastasen ger upphov till både värk i mage och rygg och orsakar instabilitet i hela bålen. Särskilt allvarligt för mig, som redan har så stora besvär med min rygg så att jag tvingats operera den flera gånger. Det råder ingen tvekan om att även en bukoperation är angeläget i mitt fall.
Ändå har jag blivit ignorerad i över tre år med uppmaningar som "gör situps" och "tänk på vad du äter" när jag i själva verket hade rätt hela tiden. Mitt fem centimeter stora hål i magmuskulaturen förblir inte bara opåverkat av situps och ständiga lyft av barn och matkassar - det har rentav förvärrats. En operation privat kostar mellan 65 000-100 000. Majoriteten ger upp på vägen genom Landstingets trånga korridorer. Många vet inte ens vad som är fel utan litar på dåligt utbildade husläkare som hintar om träning och bantning.
Men tack vare en uppmärksam smärtläkare, har jag nu ändå fått min husläkare att skriva remiss till Södersjukhuset för bedömning. Ultraljud av bukväggen är redan avklarat så att jag har en rejäl diastas och ett navelbråck är fastställt av vårdpersonal. Nu måste jag bara köa för att få en bedömning av kirurg.
Inom en månad har jag, enligt vårdgarantin, rätt till en bedömning. Enligt samma vårdgaranti har jag, inom tre månader, rätt till operation om läkaren anser det vara nödvändigt. Kruxet är bara att det i dagsläget finns EN kirurg som utför den här typen av operation i hela Stockholmsområdet. Och till honom köar fortfarande kvinnor som fått remiss förra sommaren. För bedömning. Att de facto få en operation tar ännu längre tid.
Då kan man tycka att det vore rimligt att slussa över en del av de väntande patienterna till privata alternativ. Det finns ett flertal kirurger bara i Stockholm som gör bukväggsoperationer på patienter som kan betala ur egen ficka. Och de gör det bra. På Strandkliniken finns till exempel Dr Oya Kocabalcan, som tidigare arbetat på Karolinska Sjukhuset och anses som den främsta i landet på den här sortens omfattande bukoperationer. Hon tar emot patienter från hela Sverige, några med avtal från respektive landsting. Hos Dr Oya erbjuds jag en operationstid redan inom en månad. Men Stockholms Läns Landsting säger nej.
I mitt samtal med Vårdgarantikansliet tog jag upp de prejudicerande fall med patienter som opererats privat för svettproblematik och i efterhand fått ersättning från Försäkringskassan.
I samtliga fall handlade det dock om operationer utförda utomlands (Danmark) och då gäller EU-lagar som ger patienterna rätt till betald vård i utlandet.
Om jag reser till Danmark för att göra en privat bukoperation har jag alltså möjlighet att få den betald (men en bedömning av behovet måste fortfarande göras av landstinget här hemma och kön enbart till bedömningen är minst åtta månader i dagsläget). Om jag istället går till en privat läkare i samma stad får jag betala hela kalaset själv. Visst är det absurt!
Vi har haft en blått landstingsstyre i ganska många år med Filippa Reinfeldt tidigare vid rodret och med "Valfrihet i vården!" som främsta slagord. Vari består denna valfrihet? undrar jag. Min övertygelse är att många kvinnor, som i dagsläget köar till operation i Stockholm, kan tänka sig att ta en del ur egen ficka för att snabbare få operationstid privat. På samma sätt som i svettfallen ersätter Landstinget vad operationen skulle ha kostat i deras regi och patienten står för överskjutande kostnad. 
Alternativet är att klona SÖS enda bukkirurg. Det kanske går fortare.

torsdag 1 december 2016

Sveket mot förorten. Vi finns också, Daniel Helldén!

Kära Daniel Helldén.
Jag skriver detta med anledning av att Stockholms stad beslutat införa avgifter för boendeparkering på gatan även i förorterna. Något som slår hårt emot oss som på grund av en svagare ekonomi bosatt oss just utanför stadskärnan, men som av olika anledningar är beroende av bil. Omskyltning och andra åtgärder kommer att kosta 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Men det högsta priset betalas av alla de socialt utsatta som på ett eller annat sätt är beroende av bilen för att få ett drägligt liv. Handikappade och ensamstående, sjuka och lågavlönade.
Jag skulle tro att vi delar värderingar i de allra flesta frågor, Daniel. Inte minst vad gäller miljön. Jag har röstat på flera av dina kollegor genom åren, liksom jag röstade FÖR de biltullar majoriteten av Stockholms bilister var starkt emot. Jag sopsorterar flitigt, varken flyger eller äter kött men däremot egenodlade grönsaker, duschar mer sällan än en kvinna med nåt slags självbevarelsedrift vågar erkänna och enligt klimatkollens test skulle världen vara en betydligt hoppfullare plats om resten av jordens befolkning levde som jag. Det är ett ganska ovanligt facit i ett i-land. Och jag är stolt över mig själv.
Men jag är en person som fallit utanför din världsbild. Jag är nämligen en delvis sjuklig, helt och hållet ensamstående mamma i de lägre inkomstskikten. Och jag äger en bil.
Bilen har för mig varit totalt nödvändig, inte bara under åren med handikapptillstånd efter en misslyckad ryggoperation som gav mig kronisk värk och nedsatt rörlighet, utan än mer idag när jag ensam rattar ett hushåll som också består av två små barn.
Min minsta kille går på en förskola som ligger på gångavstånd från hemmet. Min andra kille har börjat i en skola som ligger åt ett helt annat håll. Till fots tar det mig, trots förhållandevis korta avstånd åt vardera håll, totalt två timmar dagligen att lämna och hämta båda mina barn. Få av vår skolas föräldrar nyttjar bil för hämtning och lämning. De flesta familjer består av två föräldrar som kan turas om att jobba över eller hämta barn. Och de flesta familjer här har en stor medvetenhet om miljöfrågor. Men i vissa fall är det svårt att lösa livspusslet utan bilen. Har jag en sen läkartid i Huddinge kanske jag måste hämta mina barn med bil för att hinna innan skolan stänger. Jag har ju ingen annan som kan rycka in i mitt ställe. Ingen familj i Stockholm som kan ställa upp och hämta barn om jag blir sen eller sjuk.
Sen har vi dagarna då jag är så pass dålig av min värk att bil är enda alternativet om barnen över huvud taget ska komma iväg till sina skolor och jag till mitt arbete. Och vi har dagar och ibland veckor då det är snökaos i Stockholm och omöjligt att ta sig fram med barnvagn på moddiga trottoarer. Det är ju inte som att vi har tre mil till skolan så att jag kan ringa och säga "sorry Skolplikten, men mina barn får vara hemma idag".
Jag har ett barn med födoämnesallergi och det kan vara svårt att variera måltiderna enbart på basis av utbudet hos den lokala ICA-butiken. Vi behöver helt enkelt handla annorstädes. Färdiga matkassar funkar inte för oss eftersom vi både har de här särskilda behoven samtidigt som kassan är skral. Jag är EN vuxen som ensam ska dra ihop pengar till hyra, mat, kläder och bilkostnader varje månad. Och det blir mer och mer omöjligt för varje dag som går.
I vår vardag använder jag sällan bilen. Men när livet kört ihop sig, har jag varit tacksam för att jag ännu har den kvar.
De vanligaste anledningarna till att jag tar bilen är för att handla, åka till kolonilotten eller besöka sjukhuset. Mer sällan behöver jag den för att hälsa på familjen i en annan del av landet eller ge mina barn en utflykt så att de också får se det hav vid vilket jag tillbringade min barndoms somrar. Picknickfiltar, matkorg och blöjor kräver faktiskt en bil när man har en kropp som jag. Och utan bilen blir vi garanterat sittande hemma, ensamma på sjunde våningen, ännu en jul.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det är en bild ni kan frammana, ni som reflektionslöst vill skrota alla bilar i Stockholm, oavsett behov. Berras, Heinz, Dyrpooler och ett stort socialt skyddsnät är inte begrepp vi alla kan ta del av. Och ni innerstadsbor som klagar över dålig luft i stan men åker på charter till Barcelona och Thailand - vilka är ni att ta ifrån oss sämre bemedlade vår enda möjlighet till en gnutta frihet vid en betydligt mindre miljöstretchande tur till Roslagens mer svårtillgängliga famn? Visst är det allas ansvar att göra vårt för att stoppa jordens uppvärmning, men bilismen är inte längre den största boven. Det är flyget, köttätandet och den accelererande konsumtionshetsen!
För tio år sen körde jag en veteranbil, som kostade mig noll kronor i skatt och en dryg tusenlapp om året i försäkring. När jag nu som småbarnsförälder har behov av en säkrare bil fick det bli en VW Golf som går på biobränsle. Kostnaden bara för att äga och parkera bilen överstiger vida mina utgifter  för biobränslet. Och nu ska det alltså kosta även utanför mitt eget hem. På gatan! Där man ändå måste flytta runt bilen varje vecka för att undgå datumparkeringen. Alla fattiglappar som haft gamla bilar vet hur nervös man är varje gång det är dags att flytta bilen. Ska den starta denna gång? Sist gjorde den inte det. Och jag fick min första böteslapp på två år. Ytterligare 650 kronor att dra från det redan obefintliga bilkontot. Men jag grät åtminstone inte den här gången, som jag gjorde sist. När man vänt på alla slantar, för att ge sina ungar en så bra uppväxt som möjligt samtidigt som en smitare krockade min bil och veterinärräkningen dimper ner för katten som ändå dog, kan en p-bot vara droppen som gör att livet känns som en enda lång Sisyfosbacke utan slut. I alla fall för en ensam förortsmorsa med noll frihet, utan bilen.
Hela det här beslutet att införa parkeringsavgifter även för boende i förorten togs redan i fjol under förvånansvärd medietystnad. Kanske för att majoriteten av bilägarna har råd att betala de 300-1000 kronor det rör sig om per månad. Kanske hade jag också klarat det om jag inte varit ensamstående.
Du, Daniel Helldén, har förklarat att målet är att eliminera bilarna i staden. Men till vilket pris? De välbeställda har alltid råd att betala. De kriminella bryr sig inte om böteslapparna utan skriver sina bilar på bulvaner och fortsätter köra och parkera fel. De som drabbas är vi som av olika sociala skäl är beroende av bilen. Och vi har av samma, sorgliga skäl sällan någon fet pengapung att ösa ur.
Jag har flera kvinnliga bekanta i Stockholm. Lågavlönade. Men med bil. Någon har en gammal mamma hon tittar till varje vecka och kan bara ta sig dit med bil. En annan sköter hästar på landet utanför Huddinge, dit inga bussar når. Flera av dessa starka, ensamstående kvinnor har kolonilott i samma förening som vi och behöver bilen för att köra dit eller från grenar, plattsten, plantor, buskar, hundar, ungar och ett ton jordförbättring varje år. Allas våra liv går inte att passa in i ett fyrkantigt t-banenät.
Så snart jag hörde talas om att man skulle införa avgifter för gatuparkeringen ställde jag mig i kö till en garageplats i hyreshuset vi bor i. Några veckor senare fick jag höra att värden sagt upp ALLA garageplatser för att kunna höja avgiften till det tredubbla. Då insåg jag att det inte var en lösning för mig. Men p-platserna utanför huset kunde vi fortfarande utnyttja gratis. I mån av plats. Under de fem år jag bott här har det blivit allt svårare att få fatt i någon av dessa eftertraktade platser där man visserligen inte får hjälp med snöröjningen, men åtminstone slipper få magsår över att bilen inte startar en viss veckodag. Har man haft ett ärende som avslutas efter kl 14 på dagen har det varit stört omöjligt att hitta en ledig plats. Men nu har hyresvärden hittat en "lösning" på problemet. Alla platser utanför huset avgiftsbeläggs från och med nu med 550 kronor per månad. Vid en rundfrågning i kvarteret visar det sig att flera hyresvärdar passar på att höja p-hyrorna i samband med kommunens införande av avgifter på gatan.
Det känns, på något vis, nära till hands att börja nynna på "Staten och kapitalet"...
Vad tror Daniel Helldén och stadshusmajoriteten att ni kommer att uppnå med klappjakten på bilägarna? Och framför allt: Vad erbjuder ni familjer som vår för alternativ?
Jag har kikat på bilpooler, men det fungerar inte för oss av två anledningar. Dels blir det enormt mycket dyrare per mil. Dels går vårt behov av bilen inte att passa in i ett förutbestämt bokningsschema. Ibland blir något av mina barn sjukt mitt i natten och vi måste ta oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus hela familjen. Det går inte att dra omkring en tung, gammal barnvagn i t-banan då, med alla nerkissade hissar som ständigt är ur funktion och trappor jag omöjligt kan forcera.
Även De Handikappades Riksförbund är starkt kritisk till de nya p-avgifterna, eftersom de också drabbar rörelsehindrade. Det p-tillstånd för funktionshindrade som tidigare var gratis kommer nu att kosta 300 kronor per månad. Detta trots att bilen i många fall är nyckeln till ett någorlunda fritt liv för den som inte fötts med guldsked i mun och frisk kropp.
I sin iver att få bort den onödiga bilismen skapar man regler som får precis motsatt effekt. Den nödvändiga bilismen stannar av och vi som redan är delvis isolerade från resten av samhället blir nu helt låsta. Medan BMW-gubbarna kan fortsätta, ensamma vid ratten, men med en tusenlapp mindre att lägga på aktieköp och after work.
Klyftan brer ut sig mellan fattig och rik. För att bilarna ska bort. Alltmedan skolorna fortsätter att servera mat på plasttallrikar i tillfälligt uppförda baracker, pamparna smutsflyger till långväga konferenser och en majoritet av invånarna slafsar i sig kött utan tanke på morgondagen. Då har jag inte ens nämnt hur svårt det är att ens som frisk försöka klara livspusslet genom att skaffa lådcykel. Cykelbanorna är för smala, sluttande eller trasiga. Kommer det dessutom snö är de icke existerande. Och alltfler hyresvärdar/BRF:er använder cykelförråden för annat, så att man ingenstans har att parkera. Vill ni att folk ska ta cykeln får ni se till att de har nånstans att ställa den! Och att, på riks- eller landstingsnivå, uppgradera trehjuliga elcyklar till ett handikapphjälpmedel, vore också ett steg i rätt riktning. Det skulle sätta press på hyresvärdar att göra plats för den nya tidens miljövänliga fordon. Kanske skulle det hjälpa några. Men det kommer alltid att finnas människor med behov av bil. Straffa inte oss i er jakt på fuskare och överutnyttjare!
Gå de där timmarna varje dag i mina skor, Daniel Helldén! Då inser du snart att bilen behövs för att du någon enda gång ska hinna hjälpa sjuåringen med läxan, leka med treåringen i parken och få sova bara liiite mer än fem timmar per natt. Fira jul med familjen. Och någon gång emellanåt: uppleva privilegiet att vara värkfri.







tisdag 4 oktober 2016

Jo, en krånglande iPhone kan vara från helvetet sänd.

Har på sista tiden haft mer än vanligt av teknikstrul hemmavid. På grund av byte från PC till Mac. Följden har blivit att jag tvingats ställa en massa frågor på Facebook. Varpå ett par, tre snälla vänner brukar svara. Somliga med tillägget att "det är väl inte svårt" eller "vaddå meckigt?"
Med påföljd att jag känner mig än mer som en idiot, trots att jag det senaste året helt på egen hand och utan hjälp av frånvarande andreredaktör lyckats göra ett riktigt snyggt magasin just på Mac, som jag inte jobbat med på en tidningsredaktion sedan 2003. 
Någon gång på stenåldern gick jag en utbildning i Qvark Xpress och hanterade dåtidens Rolls Royce i redigeringsvärlden ganska obehindrat. Några år senare tog jag en crash course i Avid för tv och hade inga större problem med det heller. Jag lärde mig snabbt så pass att jag kunde hjälpa andra.
I dag har andra program tagit vid och jag, som inte jobbat med bilder på många år, fick lära nytt igen i fjol när jag klev på den där redaktörstjänsten jag kan berätta om någon annan gång. Men eftersom jag även fick göra anderedaktörens jobb fanns ingen tid över för finlir. Jag lärde mig det jag behövde för mitt arbete och inte mer. Det var magasinsverktyget Caos, redigering i InDesign, faktureringsprogram, WordPress (provade för några år sen men hatade det och återgick till Blogger) och rent allmänt att vänja sig vid Mac igen. Jag jobbade åtta timmar, hämtade barn, lagade mat, hängde tvätt och nattade barn. Sen några timmars jobb igen innan det var dags för fem timmars sömn innan klockan ringde i ottan så jag skulle hinna lämna båda barnen innan det var dags att hoppa på t-banan till jobbet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför jag tycker det är meckigt med datorstrul och bildöverföring som inte sköter sig själv medan jag lagar mat eller nattar barn. När ungarna väl somnat och jag har ett par timmar "egentid" behöver jag hänga tvätt eller betala räkningar eller svara på mejl eller göra klart något jobb som kanske kan ge några kronor på kontot. Jag träffar aldrig vänner. Har inte varit på klubb eller konsert på långt över ett år. Inte sett en icke tecknad film på bio på över sju år. Jag har det senaste året gjort två personers heltidsjobb utöver min roll som ensam mamma och sovit fem, sex timmar per natt fast jag behöver nio. Jag är trött. Orkar inte tänka. Vill bara att någon tar min hand och visar hur fan jag ska klicka för att så smidigt som möjligt spara ner åtminstone några minnen från småbarnsåren eller den där overallen som ska läggas upp på Tradera. Det är tomt, kaputt, finito uppe i skallen (som redan innan var mosig av alla värktabletter jag måste ta för den satans ryggen) och jag orkar inte skämmas längre för till syvende och sidst är det inte så jävla konstigt. Så. En förklaring ingen bad om. Men nu vet ni.

söndag 2 oktober 2016

Teamet bakom "Katter" drar felaktiga slutsatser

Ser sista avsnittet av SVT:s inköpta dokumentär "Katter" och konstaterar att "forskarna" som så ofta haft lite för bråttom när de drar sina slutsatser.
Fyra katter i en familj, som vid olika tillfällen tagit hand om vuxna katter från ett katthem, studerades för att se om de umgicks med varandra. Det verkade de inte göra, det förekom viss mobbning, och man drog av detta slutsatsen att katter inte behöver leva med andra katter. En helt befängd slutsats om ni frågar mig. För det första kan man inte basera en sanning på en eller ett par enskilda familjers katter. För det andra handlade det just i detta fall om katter som tvingats ihop i vuxen ålder, kanske också efter en tuff uppväxt med kamp om mat och skydd.
Vem som helst som begriper någonting alls om djur (eller människor för den delen) borde inse att det är en klar fördel för de flesta relationer om man vuxit upp tillsammans. Det gäller inte minst katter. Om nu anekdotisk bevisföring verkar duga kan jag ta mina egna fyra katter som exempel. Tre av dem tillbringade mycket tid med varandra och sov ofta tillsammans. Den fjärde var periodvis lite utanför, men kunde även hon ses slumra tillsammans med de andra till och från och det var aldrig någon kamp om maten här hemma. Alla släpptes fram att äta och dricka, ofta samtidigt.
Mina två äldsta katter, Snuva (som gick bort i februari) och Alva (som jag fortfarande har kvar) tillbringade förmodligen flera år av sina liv ömt omslingrade. De var nästan alltid tillsammans. En av mina vänner kallade dem kärleksfullt "de lesbiska katterna", men jag har förstås ingen aning om deras sexuella preferenser, då de båda kastrerades tidigt i livet och aldrig fick några barn. Någon gång ibland kunde man höra eller se lite gruff dem emellan, men det gick alltid väldigt snabbt över och snart låg de och kramades igen. De var inte släkt ens på långt håll. Alva är en liten, nätt cornish rex från Angered och Snuva var en stor, lååång huskatt från en Skånegård utanför Helsingborg. Så dokumentärens påstående, att endast katter som är nära besläktade visar tecken på samarbete, är inte särskilt svårt att bestrida här.
De allra flesta katter behöver andra katter omkring sig för att må bra om deras ägare tillbringar större delen av dagarna på jobbet. En och annan, ofta omplacerad kisse med tuff uppväxt, kan må bäst av att leva ensam. Oftare än folk tror, brukar även solitärer, kunna lära sig att bli mer sociala. Det som brukar krävas är tid. En medelålders katt som levt ensam ett helt liv kan behöva långt mer än en vecka på sig att anpassa sig. Långtifrån alla människor begriper det. Man hör katterna fräsa i ett par dagar och ger upp. Eller så tvingar man ihop dem på ett trångt utrymme alltför tidigt för att "skynda på" relationen, men förvärrar istället situationen.
Jag är ingen kattexpert. Egentligen kan jag långt mer om hundar. Men efter att ha sett ett par såna här inköpta, brittiska dokumentärer och några soffprogram med "fråga kattanten" på bästa sändningstid, känner jag att det kanske inte är så himla svårt att slå sig för bröstet och kalla sig en auktoritet även på katter...
Har man levt med djur i många år och varit någorlunda öppen för deras signaler finns förhoppningsvis en hyfsad källa av sunt förnuft att ösa ur.
Det blir inga fler katter efter Alva. Visst känns det tungt att det var just hon, den mest kompisberoende av de fyra, som blev ensam kvar. Jag var nästan rädd att hon skulle tyna bort av sorg efter sin bästa vän Snuva. Men hon verkar reda sig. Tyr sig väldigt mycket till mig, men även till sjuåringen. Så pass att hon ibland tar ett jätteskutt på sina smala, smala ben och landar uppe i överslafen på våningssängen. Då brukar han ropa efter en stunds gosande, för att jag ska komma och lyfta ner henne, eftersom han vet att hon inte bör hoppa ner själv. Hon är femton och ett halvt och tunn som en sticka, så jag är förstås rädd att hon ska bryta ett ben eller två.
Jag ska försöka hinna iväg till Bauhaus nästa vecka och köpa lite virke så vi kan bygga henne en stege att fästa i fotänden. Så att hon kan ta sig ner tryggt och säkert. Vi är rädda om vår gamla tant. Och det är förstås fint att hon vill sällskapa med sjuåringen så pass. Men när mörkret sänker sig kryper hon ändå ner intill min kudde. Och spinner tyst. Det är den bästa sömntabletten man kan önska.