fredag 7 april 2017

En mörk dag

Det är svårt att finna ord en dag som den här, efter Sveriges första riktiga terrordåd. Det plingade till i mobilen och jag gick snabbt in på första, bästa nyhetssajt för att läsa. Och blev, om inte förvånad, så åtminstone chockad. Ringde skolan men kom inte fram. Förmodligen tänkte femhundra föräldrar detsamma. Tog mig istället dit så snart jag kunde och hämtade sjuåringen. Sedan direkt till dagis där flera barn fortfarande väntade på föräldrar som var strandsatta i stan sedan t-banan stängt. Nu sitter mina killar i soffan och provar en app på androidplattan de fått av några vänner. Vi har mat i magen och någonstans att sova. Vi är oskadda.
Men minstingens favoritfröken har nyligen skilt sig och flyttat till stan. Så jag ringde dagis för att höra om hon och de andra två som var kvar där hade någonstans att ta vägen. Jag bjöd hem dem till oss, men de hade plockat fram mat och gjort det bästa av situationen. Utanför tunnelbanan står fortfarande en vakt stationerad. Inte heller bussarna går. Men på Facebook råder kärlek och hjälpsamhet hos de många vänner som erbjuder skjuts eller öppnar sina hem för natten. 
Journalisten i mig hade velat vara en barnfri 29-åring på kvällstidning igen.
Men hjärtat är nöjt med att få vara hemma med mina små. I säkerhet.

torsdag 6 april 2017

Från Flexi Tracks till flexade muskler

Testar, lite på skoj (inför en tänkt artikel), men också på högst personligt allvar, den nya dejtingappen Once som påstår sig "göra jobbet" och efter de preferenser jag angivit, matchar mig med en ny singelkille varje dag. Jag är alltid tydlig med att jag inte är en träningsmänniska och ej heller söker någon sådan. Jag har ju kronisk värk och många dagar nog med att ta mig ur sängen och få iväg barnen till skola och dagis.
Min första matchning hos Once: Den kända träningsgurun! Någon har verkligen inte gjort sitt jobb...

Processen

Den egna kampen med myndigheter är något jag ogärna skriver om, dels för att jag vill behålla något slags integritet, men också för att det i vissa, känsliga lägen, t ex under en pågående utredning, kan vara bäst att inte höja rösten alltför mycket. Bättre ligga lågt och låta tjänstemännen göra sitt jobb. Och be en stilla bön att de har en susning om hur det går till.
Men nu kan jag inte tiga längre.
Jag är sjukskriven sen i höstas, står i kö för en större operation och väntar på gastroskopi för att se om jag dessutom dragit på mig ett magsår, vilket mycket tyder på. Lyckligtvis har jag inte haft några problem med att få sjukskrivningen godkänd. Kruxet är att den handläggare jag tilldelades i höstas fick för sig att sänka min sjukpenning till motsvarande arbetslöshetsnivå. Utan att ha utrett vad jag faktiskt gjort under tiden innan jag sjukskrevs. Och som i ett trollslag fick jag och barnen 2000 kronor mindre per månad att leva på. En ansenlig summa när man är ensam försörjare.
Jag överklagade beslutet. Förstås. Har gjort det förr. Och fått rätt efter många, långa månader av brevväxling och telefonköande. Men den här gången är det särskilt besvärligt.
Omprövningsenheten startade sin utredning av mitt ärende för en månad sen. Då hade jag väntat i nästan ett halvår och inte fått en krona under december och januari. För att skynda på ärendet ringde jag upprepade gånger till Omprövningsenheten för att ta reda på vad de behövde av mig för att kunna ta beslut. Och skickade detta. Bland annat mejlväxling med och intyg från uppdragsgivare samt ett kontrakt på kontorsplatsen jag hyr. Men det räckte inte för ett beslut. Först ansåg handläggaren att man behövde göra ännu en utredning av min sjukpenninggrundande inkomst (SGI), trots att den fastställdes så sent som i somras,  då för fjärde gången bara det senaste året. Denna utredning av SGI:n kunde inte Omprövningsenheten gör. Så handläggaren där bollade tillbaka ärendet till samma handläggare vars felaktiga beslut jag överklagat! Med andra ord: Stöter du på en inkompetent handläggare som du kanske rentav kommer på kant med (har inte hänt mig, vad jag vet, men jag kan förstås inte styra över mer än mitt eget beteende och det har varit helt och hållet sakligt i det här fallet) och därför överklagar hens negativa beslut är risken mycket stor att det avgörande sista ordet ändå hamnar på samma person! Låter det rättsosäkert? Tacka Försäkringskassan för det!
Så. Ärendet åter hos handläggare 1 som efter några veckor plitar ihop ett brev till mig där hen frågar vad jag gjort under perioden före min sjukskrivning. Hen radar upp datum för vilka hen menar att jag inte deklarerat sysselsättning och ber mig skicka in underlag om det är så att jag arbetat. Hen vill också ha information om mitt företags namn, om det är aktivt och i så fall från och med när. Om kassan inte får in detta före påsk kommer de att bestämma min sjukpenninggrundande inkomst till 0 kronor. Glad Påsk!
Jag ägnar en halv dag åt att ringa runt till sex olika personer på Försäkringskassan och författar slutligen ett brev till tre av dem, där jag förklarar att jag redan i vintras, för att förekomma just en sådan begäran, skickade in de underlag man frågar efter. Jag skriver också att jag talat med enheten för Föräldrapenning som intygat att de har uppgifter på att jag tagit ut föräldrapenning just de dagar man frågar vad jag gjort. En titt i systemet eller, om det inte går, ett samtal till enheten för Föräldrapenning kunde ha klargjort detta och sparat både tid och oro. En SGI-utredning tittar alltid efter luckor i sysselsättningen och har du av någon anledning inte antingen arbetat eller tagit ut föräldrapenning minst fem dagar per vecka, faller du ur systemet och blir i värsta fall nollad. Det här vet jag, eftersom jag ringde Försäkringskassan upprepade gånger när jag i somras gick från anställning via föräldrapenning till företagande. Jag ville försäkra mig om att jag gjorde rätt och fick det bekräftat varje gång jag ringde. Jag har skyddat min SGI och ska få behålla min gamla ersättning.
Men Försäkringskassan ger sig inte. SGI:n ska ändå utredas. Och nu har ärendet gått vidare till ännu en enhet, nämligen den för specialutredningar, SU. Jag fick ett nummer till en handläggare där som skulle ha tagit emot min lunta. Så jag ringde. Hon kände inte till mig alls, men bad en kollega göra en slagning i systemet. Jag hörde hur de pratade i bakgrunden om att "någon har raderat hela journalen" och lät förvånade. Tillbaka i luren lovade hon att tala direkt med en chef som kunde lägga ut jobbet på en handläggare så fort som möjligt. Äntligen någon som skrider till handling!
Nu ligger alltså SGI-utredningen hos en specialutredare i Stockholm. Och omprövningsärendet hos Omprövningsenheten i Göteborg. Trots att underlaget som krävs för båda utredningarna är exakt detsamma - bevis på att jag arbetat eller tagit ut föräldrapenning en viss period före insjuknandet.
Jag vet att jag har på fötterna, så jag hoppas ändå att det blir rätt till slut. Just idag är jag stark. Igår ville jag bara skjuta mig själv. Tanken på att bli riktigt, jävla fattig igen, nu när jag har barn och allt, skrämmer skiten ur mig. Att leva under existensminimum är enormt resurskrävande. Det som inte finns i pengar måste tas någon annanstans. Ofta innebär det kroppsligt slit, att ta sig runt till fyra olika livsmedelsbutiker och handla nedsatta varor för att få ihop det nödvändigaste. Självfallet utan SL-kort, då det kostar alldeles för mycket. Kroppen tar också stryk av att alla tunga lyft i vår familj bara kan utföras av en person - som nu förlorat den enda sjukgymnasten kvar i området och inte har råd med de privata alternativ som finns. Lika ofta är det en psykisk press, att ständigt oroa sig för vad som händer när vi blir sjuka och behöver kosta på mediciner, veterinärbesök eller en taxi till Sachska Barnsjukhuset mitt i natten. Och att aldrig riktigt få vila, åka på semester eller låta barnen njuta av en glass på stan. Självklarheter för de flesta i Sverige. Men inte för den som är sjuk.
Edit: 
Precis före påsk fick jag besked att man fastställt min SGI till den gamla. Precis som jag sa till dem. I dag ringde handläggaren från Omprövningsenheten och meddelade samma sak. Samt att hon nu återupptar sin utredning. Lämpligt nog just som det enda sunda förnuftet på stället gått på tjänstledighet. Ursprungligen en felringning från min sida men som visade sig särskilt lyckad då killen som svarade var så alltigenom mänsklig och hjälpsam. Under den här processen har jag kunnat ringa honom flera gånger och bli lugnad. Men på Skärtorsdagen gick han på en längre tids tjänstledighet. Så nu är jag ensam igen. Utlämnad till handläggare som svarar "Yxskaft" på varje fråga. Den maktlöshet jag känner är svår att beskriva. Men inte blir jag friskare av den.


torsdag 16 mars 2017

90-talsminnen

När jag över julen besökte föräldrarna i Värmland fann jag ett gammalt brev som jag hittade på min arbetsplats en morgon 1993. Jag var reporter på lokaltidningen och kände mig både ensam och ouppskattad. Enda ljusglimten var att jag inlett en relation med en annan vikarie i samma ålder, en kille som kom utifrån och hade andra intressen är hockey och V75 (eller hette det månne V65 på den tiden?).
Men en kvinna från Göteborg, kanske tiotalet år äldre än mig, hade vikarierat på tidningen några månader, och även om (eller kanske på grund av att) vi inte hade lärt känna varandra under den korta tiden, så lämnade hon mig detta brev under sin sista kväll på jobbet daterat den 27/12 1993:
"Din senaste krönika var jävligt bra, tycker jag. Jag tror att du kan gå långt som journalist och inte minst som skribent. Hoppas bara att du inte alltför länge förslösar din underbetalda och ouppmärksammade talang på den här kalkontidningen = KT. Hoppas att du ganska snart tar dig härifrån, innan du dras mer i dom andras tröga du. Du och C-J kan väl antagligen hjälpas åt att stå ut. Själv kände jG mig bara som jag ville sparka in tasken på hela chefspatrasket till slut. Jävla självgoda nollor till hängbuksvin! Du och jag har ju egentligen aldrig pratat så mycket, men visst har det varit små korta stunder av samförstånd. Eller hur? Nu ska jag äntligen bli frigiven från min "frivilliga" förvisning hemifrån. Min älskling, sedan sju år tillbaka, kommer och hämtar hem mig till vårt vackra hem och vår hopplösa katt i Majorna i morgon kväll. Hoppas vi ses (hälsa även C-J det!) nån, jävla gång i framtiden. Jag lovar att  alltid hylla DET POSITIVA I TILLVARON!  Allting blir ju så mycket käckare då, eller hur?
Full, glad och förbannad:
E G.
Ring och skriv och hälsa på i Gbg för fan!"

Jag blev så glad när jag fann det här brevet. Hade alldeles glömt bort det. Tyvärr blev det aldrig någon påhälsning hos kvinnan i Gbg. Men brevet betydde mycket för mig som i hjärtat hade höga ambitioner men inte ett uns av tro på att det nånsin skulle bli nåt av mig. Jag var ljusår från C-J där som planerade en framtid som både kriminalreporter på rikstäckande tidning och författare. 
Några år senare var det jag som läste kriminologi på universitetet, men mer än någon enstaka nyhet om "kändis som åkt fast med kokain" har det inte blivit på riksnivå. Och nu är jag gammal och skröplig. Återstår författarskapet.

fredag 24 februari 2017

Somliga gympar utan skor

När sonen började ettan i höstas och skulle börja ha skolgympa två gånger i veckan köpte jag honom ett par nya, fina gympaskor på HM enbart för inomhusbruk. Dessa skor ligger alltid i hans klädlåda på skolan då de inte får plats i ryggsäcken och riskerar att bli kvar hemma på morgonen.
Men igår fick jag veta, av en klasskompis till sonen, att han aldrig har sina gympaskor på sig på idrottslektionerna!
När jag frågade min unge varför blev svaret: Jag glömmer!
Men varför i hela friden finns ingen pedagog på plats att hjälpa barnen just att komma ihåg den här vardagslogistiken? Gympa utan skor när andra barn har skor känns ju inte helt bra.
Sedan min kille började skolan har både skolväska och kläder försvunnit på raster, idrottslektioner och utflykter. Han vet knappt vad som är bak och fram på sig själv. Det gäller för övrigt fler av barnen i klassen. Så att en vuxen efter raster, utflykter och idrottslektioner kommer med en liten påminnelse om att allt ska med tillbaka också, vore väl en bra idé? Liksom skor på fötterna när man spelar fotboll.

onsdag 22 februari 2017

Min sjukgymnast sparkas ut - på grund av stolliga regler

När jag nu ändå är igång och kritiserar Landstinget i Stockholm vill jag berätta om min sjukgymnast, vi kan kalla henne G. En fantastisk kvinna som just uppnått pensionsåldern men fortsatt arbeta deltid och hyr ut sin lokal till en annan sjukgymnast de dagar hon inte är där.
Genom åren har jag provat många sjukgymnaster, men ingen är så bra som G. Hon är oslagbar när det gäller att läsa av min kropp och var hjälpen bör sättas in för att uppnå största möjliga rörlighet och minska smärtan. Hon är den gamla sortens sjukgymnast, som arbetar med händerna snarare än att placera ett träningsprogram i min hand och peka på dörren. Rejäl muskelmassage kompletteras med TNS och akupunktur. Och akupunkturen funkar! Jag var tveksam till en början, då jag redan provat akupunktur på annat håll, men G vet verkligen var triggerpunkterna sitter och de dagar jag varit hos henne kan jag oftast minska min medicinering.
Men nu ska hon sluta. Inte för att hon själv vill, utan för att Landstinget gjort det omöjligt för henne att fortsätta arbeta deltid.
För två år sen gick hon ner i arbetstid och började hyra ut sin lokal till den här andra sjukgymnasten, som tillåtits arbeta på G:s etableringskontrakt. Det är etableringskontraktet som gör det möjligt för mig och andra att få hjälp av G inom ramen för högkostnadsskyddet. Nu har Landstinget bestämt att kontraktet inte kan förlängas, om inte G åter går upp i heltid. Hon är alltså i pensionsåldern och varken vill eller orkar arbeta heltid. Istället undersökte hon möjligheterna att låta den yngre, inhyrda sjukgymnasten överta etableringen och i gengäld arbeta några dagar i veckan för henne. Det gick inte heller, eftersom Landstinget sedan en tid tillbaka gjort det omöjligt just för sjukgymnaster att sälja vidare sin etablering.
I mars går fristen ut. Jag och många med mig står då utan sjukgymnast. Vi tvingas åka till någon annan förort och jag lär knappast hitta en ny som fungerar lika bra som G. Hennes egna ord om det här är ganska uppgivna:
- Jag har försökt med allt men man kommer till en punkt när man inte orkar strida längre, säger hon.
Hon har en bild av att Landstinget vill samla alla sjukgymnaster i stora enheter, där man arbetar mindre manuellt och mer med träningsprogram. Och där syftet i samtliga fall ska vara att snabbt få ut patienterna ur systemet, oavsett problematik.
- Alla blir inte friska. Många behöver gå hos sjugymnast regelbundet och få den här manuella hjälpen med massage, TNS och akupunktur, förklarar hon.
Jag vet precis vad hon menar. Jag är ju en sån. En sån som aldrig kommer att bli helt frisk igen, men som tack vare G:s hjälp åtminstone kunnat må bättre och vara till nytta för samhället när jag orkat återgå till jobbet. Det kanske är svårt att mäta den vinst sjukgymnaster som G genererar samhället, men det är ingen tvekan om att den finns. Sverige behöver människor som arbetar och drar in skatt, såväl sjukgymnaster som patienter, på hel eller deltid. Så hur sjutton tänker Landstinget här?

Vårdgarantin ett skämt för bråckpatienter

Jag har precis som Isobel mången gång skrivit om gravidkrämpor som ignoreras av vården och Försäkringskassan. Men efter att barnet är fött börjar för många av oss den verkliga kampen för kvinnokroppen. Undersökningar visar att uppemot var tredje kvinna drabbas av magmuskeldelning (på latin: diastasis recti), eller navelbråck som i mer allvarliga fall inte går att åtgärda på annat sätt än med kirurgi. Diastasen ger upphov till både värk i mage och rygg och orsakar instabilitet i hela bålen. Särskilt allvarligt för mig, som redan har så stora besvär med min rygg så att jag tvingats operera den flera gånger. Det råder ingen tvekan om att även en bukoperation är angeläget i mitt fall.
Ändå har jag blivit ignorerad i över tre år med uppmaningar som "gör situps" och "tänk på vad du äter" när jag i själva verket hade rätt hela tiden. Mitt fem centimeter stora hål i magmuskulaturen förblir inte bara opåverkat av situps och ständiga lyft av barn och matkassar - det har rentav förvärrats. En operation privat kostar mellan 65 000-100 000. Majoriteten ger upp på vägen genom Landstingets trånga korridorer. Många vet inte ens vad som är fel utan litar på dåligt utbildade husläkare som hintar om träning och bantning.
Men tack vare en uppmärksam smärtläkare, har jag nu ändå fått min husläkare att skriva remiss till Södersjukhuset för bedömning. Ultraljud av bukväggen är redan avklarat så att jag har en rejäl diastas och ett navelbråck är fastställt av vårdpersonal. Nu måste jag bara köa för att få en bedömning av kirurg.
Inom en månad har jag, enligt vårdgarantin, rätt till en bedömning. Enligt samma vårdgaranti har jag, inom tre månader, rätt till operation om läkaren anser det vara nödvändigt. Kruxet är bara att det i dagsläget finns EN kirurg som utför den här typen av operation i hela Stockholmsområdet. Och till honom köar fortfarande kvinnor som fått remiss förra sommaren. För bedömning. Att de facto få en operation tar ännu längre tid.
Då kan man tycka att det vore rimligt att slussa över en del av de väntande patienterna till privata alternativ. Det finns ett flertal kirurger bara i Stockholm som gör bukväggsoperationer på patienter som kan betala ur egen ficka. Och de gör det bra. På Strandkliniken finns till exempel Dr Oya Kocabalcan, som tidigare arbetat på Karolinska Sjukhuset och anses som den främsta i landet på den här sortens omfattande bukoperationer. Hon tar emot patienter från hela Sverige, några med avtal från respektive landsting. Hos Dr Oya erbjuds jag en operationstid redan inom en månad. Men Stockholms Läns Landsting säger nej.
I mitt samtal med Vårdgarantikansliet tog jag upp de prejudicerande fall med patienter som opererats privat för svettproblematik och i efterhand fått ersättning från Försäkringskassan.
I samtliga fall handlade det dock om operationer utförda utomlands (Danmark) och då gäller EU-lagar som ger patienterna rätt till betald vård i utlandet.
Om jag reser till Danmark för att göra en privat bukoperation har jag alltså möjlighet att få den betald (men en bedömning av behovet måste fortfarande göras av landstinget här hemma och kön enbart till bedömningen är minst åtta månader i dagsläget). Om jag istället går till en privat läkare i samma stad får jag betala hela kalaset själv. Visst är det absurt!
Vi har haft en blått landstingsstyre i ganska många år med Filippa Reinfeldt tidigare vid rodret och med "Valfrihet i vården!" som främsta slagord. Vari består denna valfrihet? undrar jag. Min övertygelse är att många kvinnor, som i dagsläget köar till operation i Stockholm, kan tänka sig att ta en del ur egen ficka för att snabbare få operationstid privat. På samma sätt som i svettfallen ersätter Landstinget vad operationen skulle ha kostat i deras regi och patienten står för överskjutande kostnad. 
Alternativet är att klona SÖS enda bukkirurg. Det kanske går fortare.